no idea
Jag har nog inte tänkt börja skriva här regelbundet igen. Men just nu känns det skönt att få skriva av sig någonstans. Och vad är inte en bra plattform då om inte en blogg? 
 
Jag känner mig så oerhört kluven och förvirrad i nuläget. När hela världen vänts upp och ner, och man inte längre vet vad man vill, så är allt så oerhört läskigt på något sätt. Det är läskigt att inte veta vad man vill, och det är läskigt att vara fri på ett sätt man inte tidigare varit. 
 
När jag valde att skaffa Nye, valde jag medvetet bort studiedelen. För att ha häst, och plugga på universitet, fanns inte på kartan för mig. Jag är priviligerad som kan ha häst, det är jag väl medveten om, men för att kunna ha de krävs också en inkomst. Därför har jag sedan studenten jobbat, och det var min plan för denna hösten också. Jag skulle jobba, för att ha råd att fortsätta hålla på med det som alltid tagit upp hela mitt liv, hästarna. Men det har inte bara tagit upp hela mitt liv, det har varit, och är fortfarande, hela mitt liv. Och när drömmar och förhoppningar går i kras, känns det ibland som hela livet går i kras. 
 
Så just nu pluggar jag in fler ämnen, så att jag senare ska kunna välja fritt, om jag vill. För jag vet inte riktigt vad annars jag skulle göra, jag har ju inget att jobba för i nuläget, annat än för mig själv. Och jag kan under denna tid bo hemma, och fundera på, vem jag är utan hästarna, och vad jag vill när inte dom håller tillbaka mig. Jag vet inte, om jag någonsin kommer kunna släppa fästet från hästarna, för det känns som att jag inte kan vara mig själv utan den delen i livet, men det antar jag väl att jag kan? 
 
Men jag tror och hoppas, att motgångarna i livet gör att vi människor växer. Och att trots att livet just nu är i kras, så lappas det snart ihop igen. Men det är ingen stress, det kan ta sin tid, och det är okej. 
 
 
När hela världen vänds upp och ner
För ett år sedan vid denna tid letade jag stohäst. En månad fram denna dag köpte jag min aldelles egna storhäst. Idag har det gått 11 månader sedan dess. Jag har aldrig varit med om 11 månader som varit så händelserika som dessa, eller som gått så bra som dessa, för att sedan rätt var det är bara krascha. För det är så det har känts. Som att verkligen allt bara har kraschat.
 
 
För ett år sedan var min största dröm att få en egen storhäst. Så jag kunde gå vidare från ponny och fortsätta. Jag hade hoppats på att jag kanske skulle jobba i ett stall nu, med min nya häst. Istället står jag här, på exakt samma plats som jag gjorde för ett år sedan. Den enda skillnaden är att jag i nuläget har en storhäst, min drömhäst. Men det är just det, han är bara som en dröm just nu. En dröm som aldrig kommer kunna gå i upplevelse.
 
I början av sommaren, rättare sagt 1 juni, fick jag ett mardrömsbesked, som jag aldrig hade räknat med, och som hoppats att jag aldrig skulle behövt få. Egentligen förstod jag nog redan i April att det var kört, men jag försökte tänka att det kanske fanns hopp, och det lilla hoppet höll jag stenhårt fast i. Men när sen allt hopp försvinner, och det inte finns något alls kvar, vad gör man då? För det är det har känts. Jag har känt mig helt hjälplös och hopplös. Jag har läst igenom alla forum på internet, rådfrågat flera veterinärer, tagit hjälp av kiropraktor och equiterapeut bara för att jag så gärna velat att någon skulle ge mig dedär hoppet som egentligen inte fanns. 
 
Men jag ångrar ingenting trots att det blivit såhär. Jag har lärt känna den mest varmhjärtade individen jag någonsin mött. Och han har lärt mig, att oavsett hur orättvist livet är, så ska man alltid möta världen med nyfikna och spetsade öron. Även fast han nog innerst inne vet att vi aldrig mer kommer få träna ihop, så möter han mig fortfarande först i hagen, med sina spetsade öron och sin förväntansfulla blick. Och det känns helt overkligt att han snart inte längre kommer finnas där. Men jag har lärt mig denna sommar, att även fast livet stannar upp, så snurrar fortfarande jorden. Den stannar inte upp och väntar tills man är redo igen. Så det är väl så de kommer fortsätta, antar jag. Och ibland får man bara acceptera att livet är så otroligt jävla orättvist, och ibland drabbar oturen dom som förtjänar de minst.