Anna Johansson

När hela världen vänds upp och ner
För ett år sedan vid denna tid letade jag stohäst. En månad fram denna dag köpte jag min aldelles egna storhäst. Idag har det gått 11 månader sedan dess. Jag har aldrig varit med om 11 månader som varit så händelserika som dessa, eller som gått så bra som dessa, för att sedan rätt var det är bara krascha. För det är så det har känts. Som att verkligen allt bara har kraschat.
 
 
För ett år sedan var min största dröm att få en egen storhäst. Så jag kunde gå vidare från ponny och fortsätta. Jag hade hoppats på att jag kanske skulle jobba i ett stall nu, med min nya häst. Istället står jag här, på exakt samma plats som jag gjorde för ett år sedan. Den enda skillnaden är att jag i nuläget har en storhäst, min drömhäst. Men det är just det, han är bara som en dröm just nu. En dröm som aldrig kommer kunna gå i upplevelse.
 
I början av sommaren, rättare sagt 1 juni, fick jag ett mardrömsbesked, som jag aldrig hade räknat med, och som hoppats att jag aldrig skulle behövt få. Egentligen förstod jag nog redan i April att det var kört, men jag försökte tänka att det kanske fanns hopp, och det lilla hoppet höll jag stenhårt fast i. Men när sen allt hopp försvinner, och det inte finns något alls kvar, vad gör man då? För det är det har känts. Jag har känt mig helt hjälplös och hopplös. Jag har läst igenom alla forum på internet, rådfrågat flera veterinärer, tagit hjälp av kiropraktor och equiterapeut bara för att jag så gärna velat att någon skulle ge mig dedär hoppet som egentligen inte fanns. 
 
Men jag ångrar ingenting trots att det blivit såhär. Jag har lärt känna den mest varmhjärtade individen jag någonsin mött. Och han har lärt mig, att oavsett hur orättvist livet är, så ska man alltid möta världen med nyfikna och spetsade öron. Även fast han nog innerst inne vet att vi aldrig mer kommer få träna ihop, så möter han mig fortfarande först i hagen, med sina spetsade öron och sin förväntansfulla blick. Och det känns helt overkligt att han snart inte längre kommer finnas där. Men jag har lärt mig denna sommar, att även fast livet stannar upp, så snurrar fortfarande jorden. Den stannar inte upp och väntar tills man är redo igen. Så det är väl så de kommer fortsätta, antar jag. Och ibland får man bara acceptera att livet är så otroligt jävla orättvist, och ibland drabbar oturen dom som förtjänar de minst.